"Into the fog where no one notices"
Japp. Jag är tråkigast i Sverige på att blogga nu. Men jag har principen att bara blogga om jag har något intressant att skriva och nu har inte mycket häftigt hänt precis. Jobbar mest hela tiden och dygnets övriga timmar går till att äta och sova typ. MEN! Idag är jag ledig och ska idag hinna städa, byta gardiner (igen), handla klart Amandas paketkalender, storhandla, julbaka och bjuda på glöggmys i afton! Tight schema huh? But I like it. Ska försöka uppdatera bloggen med lite roligt pyssel under dagen också : ) Måste visa det fina julstöket jag lyckats åstakomma här hemma med!
Och btw. I feel great!
Love M.
Jodå. Lite julstök har jag allt fått upp. Jag kan erkänna att det inte kommer bli den bästa julen någonsin. Men det är ingen anledning till att inte göra det bästa för att den ska bli så mysig som möjligt iaf! Så idag är det första advent. Adventsljusstaken är tänd och lite annat pyssel har hittat sin plats. Mys!
Off to work.
Love M.
Hit me baby..
Så jag slår på julskivan. Börjar plocka. Och så hänger den sig. Skivan. Hackar fram och tillbaka. På varje spår. ÅH. The fucking story of my life. Så istället för att vara på årets bästa humör och pyssla som bara den. Så är jag på grymt dåligt humör och vill bara skita i hela jävla grejen. Åh.
Första äckliga ensamma singeljulen sen jag var fjorton. I en tom jävla lägenhet. - Äh fuck it. Jag tänket bli årets Grinch iår.
Fuck off.
Love M.
Mrs. Grinch.
"Men jag ser på din ängsliga blick att det känns"
Hey you! Jag kom just på vilket mitt favoritalbum med kent är! Det är det första albumet jag köpte med dem. Och efter att ha gått igenom bandets alla låtar, letat ut mina favoriter, så finns majoriteten på just "Du och jag döden". Underbart vackert album. Så ska jag tipsa om något så vill jag att ni lyssnar på DET. Underbart. Skivan flörtar med Jockes bardom, tonårstid och skolångest. Jag vet inte. Det var väl det som fångade mig när den kom 2005. Jag skulle sluta nian och börja på gymnasiet. Var trött på lärare, klasskamraterna och att ständigt vara tvungen att sitta still. Det var här jag började tänka på allvar. Tack Kent för en fantastisk skiva! I alla fall i mina öron.
Tänk vad man kan göra med en liten kniv.
Love M. 
Men du bara skrattar ...
Som bloggen präglas väldigt mycket av just nu är att jag grubblar över det mesta. Något jag ofta återkommer till är tro. Jag vill så gärna tro på något. Ett tag var jag helt körd på ödet. Jag var säker på att det var ödet som bestämde allt. Och det gav en viss trygghet. Det var liksom inte jag som tog besluten. Jag som bestämde. Det var ödet som styrde och ställde.
Idag kom jag att tänka på en diskussion jag hade med en britt på en bar i Berlin för ett år sedan. Det är roligt. Hur man efter ett par öl, utan att känna varandra det minsta och utan att ha samma språk kan komma in på så djupa ämnen. Jag berättade om min jakt på tro. Att jag var rädd att jag en dag skulle bli fångad i ett sektnät och bara sugas in. Jag förklarade att jag trodde att jag var ett lätt offer för "hajarna" och att jag ibland faktiskt skulle tycka det var skönt att vara så frälst. - Inte direkt det första man säger till någon ny va? Men han svarade lugnt och tryggt. "Jag tror inte du kommer falla dit så enkelt som du tror Madelene". "Jag tror inte du är ett ämne för det". "Jag känner inte dig, men du är starkare än så". Och nej det var ingen pickupline. Jag hade pojkvän och hade gjort klart att jag skulle hem till honom. Han sa det och menade det. Det lugnade mig. Jag kände att jag själv faktiskt hade styrkan och makten att välja vad jag ville tro på.
Men visst är det svårt med tro? Merparten av mina nära och kära anser sig vara ateister. Men jag vill inte luta mig på dem. Jag vill ju ha en tro. Bara det att jag inte kan ta till mig hela historien och jesus och alla dessa böner vi måste be. Nej. det måste finnas något annat. Något personligare. Något som bara berör mig. Hrm. Alltså inte någon gudabild. Men något att vända mig till när allt skiter sig. Något att dela av mig med mina tankar till.
Känns som att de blir en flummig natt..
Love M.
Belief, makes things ...
Under det senaste dygnet har jag lyssnat igenom ALLA Kents låtar. Fan vad de är bra. Men det jag också uptäckte var hur dåligt de låter på engelska. De blir inte alls samma grej som när de bjuder in oss i deras värld på svenska. Visst. hade jag inte förstått svenska hade jag kanske också nöjt mig med dem. Men det är precis som att Jockes stämma inte når fram när han tar ton på engelska.. Nä, tacka vet jag när de smäktande låtarna bärs fram med flaggan i topp på svenska. Vårt fina med ack så svåra språk. För det är verkligen svårt att i lyrik sätta ord på sina känslor med bara svenska som material. Så har det i alla fall varit för mig när jag har försökt skriva. Engelska är betydligt enklare. Det kan vara att det inte känns lika tätt inpå. Att man inte outar sina känslor för mycket utan gömmer dem under ett världsspråk. Eller helt enkelt att man bara har vant sig mer vid engelska texter.
Iaf så har Kent verkligen skapat en svensk musikskatt. Låtar som aldrig kommer gå ur tiden. Snarare bara bli mer och mer älskade. Bara man ger dem chansen. Ger sig tid att lyssna. Att känna. Jag önskar att alla hade tiden att göra det som jag gjort nu. Gått igenom album efter album. Alla efter varandra och i rätt ordning. Se hur bandet förändras. Hur texterna följer världen. Livet. Det är först då som man på riktigt kan förstå deras låtar. Se meningen. Djupet. Att käna hur de berör. Åh. Men jag vet inte vilket album jag gillar mest. Vapen och ammunition är ju deras största album där så gott som alla spår har blivit hits. Men detta gör också att man lyssnat ut de låtarna. Jag gillar mer de riktigt tidiga albumen, när gitarrerna är lite mer distade och Jockes röst lite hesare. Detta samtidigt som jag kan uppskatta deras nya skivor där de har tagit in mycket electro. Det är party hand i hand med djupa texter. Jag gillar den twisten. Att det inte riktigt ska fungera men gör det ändå.
Oc nej. Kent får inte mig att vilja lägga mig i ett fyllt badkar och lägga i brödrosten. Heller inte ta fram rakbladet och börja kratta. Kent får mig inte att må dåligt. kent får mig att drömma. Att trivas. Att mysa. Att Kent har fått stämpeln tycker jag är kass. Så fort man nämner att man gillar Kent så är det någon i närheten som vill vara rolig och lägger in en kommentar om destruktivt beteende på något vis. Det jag kan hålla med om är att många vilsna själar finner trygghet i Kents musik. De sätter ord på saker man själv tycker är för stort för att förklara. Man är inte ensam, det finns fler som går i samma tankar. Det kan vara en enorm hjälp för många att veta. Men att de skulle locka till skärsår kan jag verkligen inte hålla med om. För min del är Kent tvärtom. De är pepp. Hopp.
Nu är det för sent.
Love M.
Och de små, små orden...
Ibland är det skönt att bara få drömma om vad man vill. Att man har de där pengarna och den där tiden. Att lägga på precis vad man vill. Jag har alltid haft en stark dragningskraft till resor. Det behöver inte vara långväga resor. Jag njuter lika mycket av en heldag på någon mysig plats utanför byn. Men att bara åka iväg. Komma ut ur hemmets fyra hörn. När jag gick på gymnasiet drömde jag om att volontärarbeta och hjälpa andra. Från början ville jag långväga, till sydamerika. Men sedan blev jag mer sugen på att hjälpa till i Europa. Men efter studenten var jag inte helt redo för att ta steget. Så jag jobbade på hemmavid. Ett år efter studenten hade jag sparat i en hel del pengar. Jag och min dåvarande pojkvän bestämde oss för att tågluffa genom Europa i en månad. Det var en helt fantastisk resa. Vi fick se så mycket häftigt och träffa så mycket trevigt folk. Jag lärde mig väldigt mycket om mig själv den resan. Jag förändrades. Jag blev en mer öppen och social person. Efter den resan har det inte hunnit bli så många fler. En tjejresa till Playa del Inglés. En tur till London. Två till Berlin. Jag törstar efter mer. Längre resor. Liknande min tågluff. Då flörtade jag lite med den personen jag tror att jag egentligen är. Jag vill träffa henne igen. Känna den glädjen.
Så här har vi mig nu. I fas med att planera min framtid. Vill jag plugga? Vill jag resa? Vad vill jag göra. På sikt. Nu. Imorgon? Känner på mig att det blir ännu en sömnlös natt..
Take me away.
Love M.
Wherever I am you'll ...
"I know I can count on you"
En helhelg med Amanda. De ni! Det är inte helt fel kan jag säga! Först fick jag chansen att visa Helsingborgs krogliv för henne och broren sin i fredags efter att jag gått av jobbet. Visst, det blev bara en pub, men jag tror ni gillade den? Underbara bästa Pl.
Iaf så var helgen inte slut där inte! Dagen efter var en viss Madelene lite mer bakis än alla andra efter en natt av blowmastershäng och efterfestande.. Så när en pigg Amanda dök upp så styrde vi upp det närmsta dygnet på direkten! Först blev det en snabb och enkel lunch. Därefter skulle vi fräscha till oss, klä upp oss och sminka oss lite fagrare. Sedan skulle kvällen gå i nykterhetens tecken, med en massa film och lyxig mat. 
För att öka mysstämningen lite kom bästa donnan tillbaka från uppehållet med en bukett rosor och en flarra vin. 
Hög tid att börja fixa med käket! Blev rostade rotgrönsaker, sötpotatis, palsternacka, potatis & morötter. Till detta REJÄLA biffar fyllda med parmesan, kantareller och rödlök. En suverän pepparsås - har börjat bli ett riktigt snille på de där såserna nu. Senast gjorde jag en fantastisk rödvinssås, i lördags blev det en krämig pepparsås. Och till allsammans en fräsch sallad. Mumsigt. 
Snygg uppläggning var ett måste en sån här kväll! Och visst ser det gott ut? 
Och så tände vi alla en miljon ljus för att få till den där stämningen. 
Jo, såsen var verkligen supergod! 
Fick bli en film efter maten. Jag var tvungen att strippa av mig kjolen så proppmätt som jag blev. Manda är mer rutinerad! Eller mer pryd? NOT HAHA ; ) 
Efter första filmen lagade vi en snabb blåbärspaj - utan banan! Trots mina försök att smuggla med några bitar.. ; ) Till det en kopp the med massa honung för att få Mandisen frisk. 
Mumsigt! Och såå snygg tjej!
Dagen avslutades med ytterligare två filmer, sedan en grym dokumentär om en alternativ festival i norra Sverige och en annan om hur vilda djur käkar upp varandra.. Vid klockan fyra tyckte vi det var lagom att krypa till kojs.
Söndagen började med en god frukost och ännu mer honung. Awkvardmaraton och en promenad ner till ankorna. Lite bounce på det så var söndagen gjord! Eller ja, tills jag kom på att jag skulle se på bio några timmar senare..
Life is good.
Love M.
Sometimes I feel like...
"Är jag så ensam?"
Förlåt att jag varit tråkigast och inte skrivit. Men jag är ingen vidare helgbloggare. Har svårt att få ro till att sätta mig ner och skriva då. En annan anledning att veckan som paserat har varit en känslosam bergochdalbana. Med höga toppar och låga dalar. Sammanfattningsvis kan jag säga att veckans första halva var totalt kaos. Totalt uppochner. Jag behövde må skit. Jag behövde hata världen i några dagar. Men när halva veckan passerat fick det vara nog. Jag visste att det var dags att rycka upp mig. Sluta grubla och börja styra upp allt som låg inom mitt räckhåll. Det gjorde mig starkare. Att jag kunde simma upp tilll ytan från djupaste botten gjorde att jag fick en egokick.
Så nu är det nya bullar! Jag kan fortfarande dras med pandaögon vissa dagar. Men det bryr jag mig mindre om. Istället tar jag vara på de stunder av styrka då jag planerar min framtid. Jag har verkligen börjat tänka på allvar. Det kommer ta lång tid. Men jag längtar till den dan jag vaknar upp och bara känner -Yes! När jag kan somna utan det minsta grubbel. Vakna upp och bara känna mig hemma. Att allt känns rätt.
Tills den dagen kommer, kommer jag vakna upp i mina lilla lägenhet. I Perstorp. Utan det där Yes! Somna efter timmar av grubbel. Utan känslan av att vara hemma. Men i en fantastisk skön säng och med stora drömmar!
Life ain't so bad after all.
Love M.
Är jag en astronaut?
Upptäckte just efter att ha gått igenom lite gamla inlägg att det är exakt ett år sedan jag startade den här bloggen : ) Innan jag startade denna hade jag redan avverkat en egoblogg och en musikblogg. Jag tappade alltid intresset att skriva efter ett par månader och kände att det kanske inte var min grej att skriva om mitt liv på nätet..
Men något fick mig att göra ett sista försök. En sista början. Och så glad jag är för att jag gjorde det. För jag tycker verkligen det är kul att skriva. Det är ett sätt för mig att skriva av mig. Att ventilera mina tankar som rusat igenom mig den senaste tiden. Och visst har jag blivit bättre? Jag tycker att jag hittat mitt eget sätt att skriva på. En egen ton. Att jag nu på sistonne dessutom börjat uppdatera allt oftare tycker jag bara är ett bevis på att jag verkligen gillar det.
Och det kan inte nämnas för ofta. Fast att jag bloggar öppet på nätet skriver jag inte för att underhålla. Jag skriver först och främst för min egen skull, för att jag mår bra av det. Sedan är det också kul att ha något att gå tillbaka till en gråtrist dag och se vad för något hyss jag hittat på för någon månad sedan. Jag skriver en blogg som jag själv vill läsa. Men självklart vill jag att den som läser min blogg ska se den som intressant och bra. Och det tror jag att jag lyckas med i de flesta inläggen iaf..
Så grattis på årsdagen till mig och bloggen!
Hipp hipp!
Love M.
Happy birthday..
Har ni också fått känslan av att aldrig vilja sluta gå när ni är ute? Man har musiken på högsta. Sköna skor. Pulsen är hög och svetten lackar. Du är anfådd och skoskaven börjar göra sig påminnda. Och ändå kan du inte sluta gå. Du förlänger och förlänger rundan och går så många omvägar du kan. Du vill liksom inte att det ska ta slut. Du vill bara vara där och då. Själv med dina tankar och musik. Idag gick jag en sådan runda. Jag ville att den aldrig skulle ta slut. Det kändes så himla skönt. Vädret precis sådär dimmigt, kallt och trist som det ska vara under en tankerunda. Under en sådan runda får jag ofta mina tankar svart på vitt. Det som tidigare varit så svårt blir plötsligt lite enklare och klarare. Allt i takt till min favoritmusik. - En ren njutning.
I wish you were here.
Love M.
So many things that w...
"A weak heart to break"
Jag gillar att bo själv. Det gör jag. Jag älskar min lägenhet. Det är den största anledningen att jag fortfarande inte flyttat utanför byns gränser. Men just när man har varit borta. Hemma hos några andra. Så känns det alltid lite tomt och tungt att komma hemma till den tomma lyan. Det är inget sorl i bakgrunden. Ingen att brotta ner i soffan. Ingen att kommentera programet med. Det är bara tyst. På tok för lugnt.
När ska man bli vuxen och börja trivas med att vara helt själv? Finns det något sådant stadie? Där man börjar njuta av tysnaden. Tomheten. Kommer alla dit? Eller finns det undantag som aldrig trivs att vara själv? Sällskapssjuka och rastlösa själar precis som jag? Ikväll tycker jag inte att det är hemskt att vara själv. Inte alls. Ganska skönt faktiskt. Men hatar tystnaden. Det kvittar att jag har världens skönaste låtar på. Jag märker ändå av det..
Kan det vara därför jag hatar klockor? Själva tickandet påminner mig så mycket om att vara ensam. Jag lägger aldrig märke till tickandet när jag har sällskap. Bara när jag är själv. Tick. Tick. Tick. Tick. Tiden går. Och här är jag. Alldeles alena. Är det ett hån? "Haha, idag är du helt själv din patetiska toka. Då ska jag allt se till att störa dig under ditt favoritprogram eller när du knappar på datorn. Vänta du bara. Tick. Tick".
Aa, jag vet att jag flummar ut lite. Men jag såg "Skönheten och Odjuret" för inte så länge sedan. Så det där med talande klockor känns inte alls speciellt långt borta..
Don't breake it.
Love M.
I am a weak heart..
Jag har länge tänkt att jag ska träna på mitt skrivande gällande musik. Det dyker då och då upp olika inlägg om diverse musiktips eller recentioner på bloggen. Men jag skulle vilja jobba mer med det. För ett år sedan hade jag en blogg som enbart handlade om musik. Riktigt så långt skulle jag inte vilja gå. Men att jag kanske skriver om en skiva i veckan? Jag har ju en hel del.. Eller en artist i veckan. För jag lägger ju faktiskt ner otroligt mycket tid mina vakna timmar på att hitta ny musik, nya band jag tidigare inte varit bekant med. Och det vill jag ju dela med mig av. Sedan har ju en dröm alltid varit att få vara musikjounalist. Att få åka runt på konserter, ta bilder och skriva kritiskt om uppträdet. Eller ännu bättre få skivor hemskickade till mig mot att jag skriver om denna i någon form av blogg eller spalt. Det skulle vara helt fantastiskt..
Så får se om jag gör slag i saken och tar tag i det. Jag önskar ju att det var flera som köpte skivor så att vi tillsammans skulle kunna tvinga ner priset. För det är en dyr hobby. Ett dyrt måste jag pysslar med. Men å så värt det när jag slänger i en gammal favorit eller en ny bekant i bilen eller stereon här hemma. Nästa mål är att köpa en schysst lp-spelare och börja köpa in mina favoriter på lp. Jag kommer ihåg när vi hade en gammal lp-spelare hemma på Duvstigen. Jag älskade det där knastret som kom ibörjan av skivan. Och hur man sedan kunde följa skivan snurra och bilda dessa fantastiska ljud..
Tänk om..
Love M.
You loose your hunger...
Vilken fantastisk dag. På så många plan. Helle. Helsingborg. Mat. Vin. Film. Värme. <3
Efter ännu en natt utan sömn, gick jag ändå upp när alarmet skrek till vid nio. In i duschen (!) och rotade fram några kläder att slänga på mig. Lämnade lägenheten (!) och skyndade iväg till tåget med skön musik i öronen. Kom in till stan vid halv elva, Helle joinade vid halv tolv. Helle visade mig ett fräscht italienskt place där vi käkade goda sallader (!) och snackade skit. Sedan prommenixade vi ner till norra hamnen och satte oss på Espresso House uteservering. Solen stod på. Vattnet låg helt stilla. Båtar puttrade förbi då och då. Så himla mysigt. Om alla dagar kunde vara så där bra..
Medan Helle sedan hälsade på sin farmor & farfar fick jag en mysig tid för mig själv. I med lurarna och på med musiken. Musiken som lugnar. Som får mig att drömma. Slappna av. Gick lite i hamnen innan jag hittade den bästa platsen där i solljuset. Klättrade upp på piren och satt där och njöt. Alldeles själv. Bara min musik som sällskap. Här satt jag i nära en timme. Men för att inte förvandlas till en isbit hoppade jag ner och vandrade strandvägen upp och ner. Fick ett skrattanfall när en fiskmås bestämde sig för att lägga en blajja 20 cm från min sko.. Kändes så komiskt, så där gick jag och asgarvade för mig själv. Undrar vad folket tänkte..
Efter ett par timmar mötte jag upp Helle igen, gick till änne ett nytt ställe för mig. Där avnjöt jag ett glas vin och delade en nachostallrik. Värmen välkomnades ömt. För att göra dan ännu bättre så tog vi bussen upp till hennes & hinkens place och kollade på Crazy stupid love (ja, halva filmen iaf). Mysigt!
Sammanfattningsvis en helt underbar dag. Jag behövde verkligen en sådan. Komma ut ur lägenheten. Skratta och le. Mysa med en riktigt härlig vän. Duscha, äta och dricka kaffe.
Step by step.
Love M.
One shot of happy..
Det blir mycket skriverier om mina vänner i den här bloggen. Men vad jag skriver på tok för sällan om är min underbara familj. Min mamma, min pappa och mina två storebrorsor. Och nej vi är inte en typisk helyllefamilj. Det är inte bara glada miner och kramar. Vi är så mycket mer. Det är inget påklistrat. Ärligt rakt igenom. Vi kan sura, skrika på varann, smälla i dörrar och ibland glömma bort varann. Men vi har också mycket skratt, kärlek och trygghet. Vi vet helt enkelt vart vi har varandra. När vi behöver en kram eller någon att snacka med så är vi där. På rekordsnabb tid (för alla gillar vi att köra rally..).
Foto Partrik Sjöling
Som lillasyster har jag alltid velat göra mina brorsor stolta. Att leva upp till deras förväntningar. Så långt jag kan minnas så har deras åsikter vägt tungt. Jag minns den dagen i åttan när brorsan berömde mina kläder. Jag kan lova att dessa blev flitligt använda efter det tillfället.. Vid ett annat tillfälle uppmanade brorsan mig till att vänta med drickan, att det var för tidigt. Och kan ni då tänka er att jag faktiskt höll upp? Ett bra tag. Den här känslan av att att de ska vara stolta av mig har inte försvunnit än. Jag försöker fortfarande göra dem nöjda. Och ofta tror jag faktiskt att de är riktigt stolta över att ha mig som lillasyrra. Och ni ska veta hur stolt jag är över dem. De har lyckats så bra med sina liv. Äldsta brorsan med sin snygga lya i Hbg och mellanbrorsan med sin villa i Perra. Bra jobb och stort umgänge.
Jag och mina syskon har haft turen att få två fantastiska föräldrar som format oss till dem vi är idag. Det är dem jag har att tacka för att jag älskar att möta nya människor. Jag älskar att underhålla och se till att folket i min omgivning trivs. Jag är ärlig och pålitlig. Det som också är bäst med just mina föräldrar att de är lika galna i äventyr som mig. De hänger mer än gärna med på mina småtrippar till Danmark, går på bio och påtar i trädgården. Det kan inte vara lätt att ha en så rastlös dotter, men ni får det att fungera. Och mer än det. Jag vet att ni alltid finns där. Och vad är egentligen viktigare än det?
Ni är bäst!
Love M.
It's times like these...
Grubbel. Alltid detta grubbel. Förstår inte hur det alltid kan hopa ihop sig lagom till när man planerar att nanna kudden. Ikväll hade jag planerat att hoppa i bingen vid elva någongång. Och i sängen hamnade jag. Men kom John Blund och hälsade på? Icke. Istället en hel bunt med tankar som jag tydligen var tvungen att ta tag i först. Provade att läsa lite, men tankarna tog över. Så nu har jag precis sett en film. Utan en enda gäspning. Så nu testar jag att skriva av mig. Verkar hjälpa. Har redan hunnit gäspa ett par gånger.
Blir till att lägga några timmar på studentum.se. För jag vet att jag vill plugga igen. När jag är redo. Något jag verkligen är intresserad av. Jag måste bara hitta vad.. Enkelt va?
ZzZz
Love M.