mariemadelene

"A weak heart to break"



Jag gillar att bo själv. Det gör jag. Jag älskar min lägenhet. Det är den största anledningen att jag fortfarande inte flyttat utanför byns gränser. Men just när man har varit borta. Hemma hos några andra. Så känns det alltid lite tomt och tungt att komma hemma till den tomma lyan. Det är inget sorl i bakgrunden. Ingen att brotta ner i soffan. Ingen att kommentera programet med. Det är bara tyst. På tok för lugnt.

När ska man bli vuxen och börja trivas med att vara helt själv? Finns det något sådant stadie? Där man börjar njuta av tysnaden. Tomheten. Kommer alla dit? Eller finns det undantag som aldrig trivs att vara själv? Sällskapssjuka och rastlösa själar precis som jag? Ikväll tycker jag inte att det är hemskt att vara själv. Inte alls. Ganska skönt faktiskt. Men hatar tystnaden. Det kvittar att jag har världens skönaste låtar på. Jag märker ändå av det..

Kan det vara därför jag hatar klockor? Själva tickandet påminner mig så mycket om att vara ensam. Jag lägger aldrig märke till tickandet när jag har sällskap. Bara när jag är själv. Tick. Tick. Tick. Tick. Tiden går. Och här är jag. Alldeles alena. Är det ett hån? "Haha, idag är du helt själv din patetiska toka. Då ska jag allt se till att störa dig under ditt favoritprogram eller när du knappar på datorn. Vänta du bara. Tick. Tick".

Aa, jag vet att jag flummar ut lite. Men jag såg "Skönheten och Odjuret" för inte så länge sedan. Så det där med talande klockor känns inte alls speciellt långt borta..

Don't breake it.
Love M.