mariemadelene

"Är jag så ensam?"



Förlåt att jag varit tråkigast och inte skrivit. Men jag är ingen vidare helgbloggare. Har svårt att få ro till att sätta mig ner och skriva då. En annan anledning att veckan som paserat har varit en känslosam bergochdalbana. Med höga toppar och låga dalar. Sammanfattningsvis kan jag säga att veckans första halva var totalt kaos. Totalt uppochner. Jag behövde må skit. Jag behövde hata världen i några dagar. Men när halva veckan passerat fick det vara nog. Jag visste att det var dags att rycka upp mig. Sluta grubla och börja styra upp allt som låg inom mitt räckhåll. Det gjorde mig starkare. Att jag kunde simma upp tilll ytan från djupaste botten gjorde att jag fick en egokick.

Så nu är det nya bullar! Jag kan fortfarande dras med pandaögon vissa dagar. Men det bryr jag mig mindre om. Istället tar jag vara på de stunder av styrka då jag planerar min framtid. Jag har verkligen börjat tänka på allvar. Det kommer ta lång tid. Men jag längtar till den dan jag vaknar upp och bara känner -Yes! När jag kan somna utan det minsta grubbel. Vakna upp och bara känna mig hemma. Att allt känns rätt.

Tills den dagen kommer, kommer jag vakna upp i mina lilla lägenhet. I Perstorp. Utan det där Yes! Somna efter timmar av grubbel. Utan känslan av att vara hemma. Men i en fantastisk skön säng och med stora drömmar!

Life ain't so bad after all.
Love M.