Och de små, små orden är svåra ord..
Under det senaste dygnet har jag lyssnat igenom ALLA Kents låtar. Fan vad de är bra. Men det jag också uptäckte var hur dåligt de låter på engelska. De blir inte alls samma grej som när de bjuder in oss i deras värld på svenska. Visst. hade jag inte förstått svenska hade jag kanske också nöjt mig med dem. Men det är precis som att Jockes stämma inte når fram när han tar ton på engelska.. Nä, tacka vet jag när de smäktande låtarna bärs fram med flaggan i topp på svenska. Vårt fina med ack så svåra språk. För det är verkligen svårt att i lyrik sätta ord på sina känslor med bara svenska som material. Så har det i alla fall varit för mig när jag har försökt skriva. Engelska är betydligt enklare. Det kan vara att det inte känns lika tätt inpå. Att man inte outar sina känslor för mycket utan gömmer dem under ett världsspråk. Eller helt enkelt att man bara har vant sig mer vid engelska texter.
Iaf så har Kent verkligen skapat en svensk musikskatt. Låtar som aldrig kommer gå ur tiden. Snarare bara bli mer och mer älskade. Bara man ger dem chansen. Ger sig tid att lyssna. Att känna. Jag önskar att alla hade tiden att göra det som jag gjort nu. Gått igenom album efter album. Alla efter varandra och i rätt ordning. Se hur bandet förändras. Hur texterna följer världen. Livet. Det är först då som man på riktigt kan förstå deras låtar. Se meningen. Djupet. Att käna hur de berör. Åh. Men jag vet inte vilket album jag gillar mest. Vapen och ammunition är ju deras största album där så gott som alla spår har blivit hits. Men detta gör också att man lyssnat ut de låtarna. Jag gillar mer de riktigt tidiga albumen, när gitarrerna är lite mer distade och Jockes röst lite hesare. Detta samtidigt som jag kan uppskatta deras nya skivor där de har tagit in mycket electro. Det är party hand i hand med djupa texter. Jag gillar den twisten. Att det inte riktigt ska fungera men gör det ändå.
Oc nej. Kent får inte mig att vilja lägga mig i ett fyllt badkar och lägga i brödrosten. Heller inte ta fram rakbladet och börja kratta. Kent får mig inte att må dåligt. kent får mig att drömma. Att trivas. Att mysa. Att Kent har fått stämpeln tycker jag är kass. Så fort man nämner att man gillar Kent så är det någon i närheten som vill vara rolig och lägger in en kommentar om destruktivt beteende på något vis. Det jag kan hålla med om är att många vilsna själar finner trygghet i Kents musik. De sätter ord på saker man själv tycker är för stort för att förklara. Man är inte ensam, det finns fler som går i samma tankar. Det kan vara en enorm hjälp för många att veta. Men att de skulle locka till skärsår kan jag verkligen inte hålla med om. För min del är Kent tvärtom. De är pepp. Hopp.
Nu är det för sent.
Love M.