I'v been fooling myself..
En dag kommer du till insikt. Vad du förlorat och vad du gått miste om. Det kan komma i små, små bitar. Men till sist kommer dagen då allt faller på sin plats - eller rättare sagt faller totalt isär. Den dagen är intensiv. Hård. Kall och speciellt äcklig. Det värsta är att vetskapen du vinner denna dag kan följa med framåt i tiden. I flera dagar. Veckor. År. Ja, du fattar. Effekten blir en tankesmörja som inte går att reda ut. Varken med tvång eller hopp. Det är svart på vitt. Men det gör inte det konkret. Enkelt att ta på. Nej, tvärtom. Plötsligt känns det flummigare och mer okontrollerat än någonsin. Du lägger ner tid på att få fram svaren på varför allt har blivit som det är. Vad du hade kunnat göra för att förändra det. Du funderar hur du är som människa nu. Ofta har du nog tappat greppet om vem du är vid den här tiden. Tappat greppet om det mesta. Du kan ju aldrig ha valt att trilla dit du är nu, eller? Sedan kommer önskan om att accepetera din situation som den blivit. Att det på något sätt var det ända rätta. Men innerst inne vet du att det är fel. Så katastrofalt fel. Men så kommer den där känslan om att acceptera tillbaka igen. Vad vet du egentligen?
Love M.