mariemadelene

"I don't feel you anymore"



Bilden förklarar rätt bra vad jag känner för den här dan. Eller om jag ska vara ärlig - kvällen. Dagen har varit kanon med massa jobb och stoj. Det var på vägen hem som allt ändrade riktning. Just nu vill jag bara att någon ska ge mig en kram. Hålla om mig och ge mig lite värme. Istället sitter jag hemma i min tomma lägenhet och låter tankarna rusa. Igen. Men bara sådär så kom det en dödsångest över mig. Inte att jag ska dö. Inte heller att någon i min närhet ska dö. Men alla som har gått bort. På tok för tidigt. Jag hatar cancer. Alla ska ju för fan få det jävla helvetet. När fan ska vi komma fram till ett jävla botemedel mot det? När ska alla dessa underbara människor få en ärlig chans till ett vettigt och långt liv. Jag hatar alla andra sjukdomar också förresten. Det gör så jävla ont att aldrig mer få krama om en människa. Höra dennes skratt eller se ett äkta leende. Att känna förlusten, saknaden och det stora tomrum som följer.

Jag hatar sådana här jävla känslorus. De kommer oftast när jag stressat och ska varva ner. Det gör fysiskt ont. Tårarna rinner. Ilskan växer. Vad fan ska det vara bra för? Jag vinner inget på att det rusar. Jag blir bara argare på mig själv och världen för att allt är så fel. Jag menar hur fan ser vår värld ut idag egentligen? Vi kan gå och blunda för alla missöden i resten av våra liv. Men det förändrar inte läget. Det händer ändå. Och vad gör jag åt det? Nej just det, inget. Jag gör fan inget för att världen ska bli en bättre plats. Så jävla dåligt. Jag lever i min bubbla. Låter allt passera. Avvaktar på håll. Fegar.

Fuck this.
Love M.