"Baby sister, leave this land"
Det händer mycket nu. Många beslut att ta. Mycket att ta in. Grubbel. Surr. Allt i takt med att jag drömmer mardrömmar och saknar sömn. Och alla dessa energitjuvar. Låt mig vara. Gå och ta någon annans energi nu. Jag behöver min. Jag behöver vara på alerten. Hålla huvudet högt. Andas. Lyssna på mitt hjärta. Känna efter.
En stor del i mitt liv håller på att förändras. Frågan är om jag vill följa med eller helt enkelt hoppa av innan det börjat?
Run, run!
Love M.
Don't get stuck..
Så är den tillbaka. Ångesten. Ångesten att lägga mig i min tomma säng ensam. Ångesten att vara kär i någon som inte är kär i mig. Ångesten att inte veta vad som händer om en månad. Ångesten att känna agg mot en gammal vän. Ångesten som inte låter maten stanna i magen. Ångesten som gör att jag inte kan sova. Ångesten som gör mitt grubbel till två ton tyngre. Äckelkänslor på topp.
Love M.
Failure..
Så jag slår på julskivan. Börjar plocka. Och så hänger den sig. Skivan. Hackar fram och tillbaka. På varje spår. ÅH. The fucking story of my life. Så istället för att vara på årets bästa humör och pyssla som bara den. Så är jag på grymt dåligt humör och vill bara skita i hela jävla grejen. Åh.
Första äckliga ensamma singeljulen sen jag var fjorton. I en tom jävla lägenhet. - Äh fuck it. Jag tänket bli årets Grinch iår.
Fuck off.
Love M.
Mrs. Grinch.
Well, nu pyser jag iaf.
Love M.
Agg.
"I don't feel you anymore"
Bilden förklarar rätt bra vad jag känner för den här dan. Eller om jag ska vara ärlig - kvällen. Dagen har varit kanon med massa jobb och stoj. Det var på vägen hem som allt ändrade riktning. Just nu vill jag bara att någon ska ge mig en kram. Hålla om mig och ge mig lite värme. Istället sitter jag hemma i min tomma lägenhet och låter tankarna rusa. Igen. Men bara sådär så kom det en dödsångest över mig. Inte att jag ska dö. Inte heller att någon i min närhet ska dö. Men alla som har gått bort. På tok för tidigt. Jag hatar cancer. Alla ska ju för fan få det jävla helvetet. När fan ska vi komma fram till ett jävla botemedel mot det? När ska alla dessa underbara människor få en ärlig chans till ett vettigt och långt liv. Jag hatar alla andra sjukdomar också förresten. Det gör så jävla ont att aldrig mer få krama om en människa. Höra dennes skratt eller se ett äkta leende. Att känna förlusten, saknaden och det stora tomrum som följer.
Jag hatar sådana här jävla känslorus. De kommer oftast när jag stressat och ska varva ner. Det gör fysiskt ont. Tårarna rinner. Ilskan växer. Vad fan ska det vara bra för? Jag vinner inget på att det rusar. Jag blir bara argare på mig själv och världen för att allt är så fel. Jag menar hur fan ser vår värld ut idag egentligen? Vi kan gå och blunda för alla missöden i resten av våra liv. Men det förändrar inte läget. Det händer ändå. Och vad gör jag åt det? Nej just det, inget. Jag gör fan inget för att världen ska bli en bättre plats. Så jävla dåligt. Jag lever i min bubbla. Låter allt passera. Avvaktar på håll. Fegar.
Fuck this.
Love M.
Are you there?
Det är så lätt att trilla tillbaka till gamla vanor. Att sluta kämpa. Ge upp. Trilla tillbaka. Jag är mästare på att gå emot mina egna principer. Jag verkar vara sjukligt beroende av att ge mig själv ångest. Att sätta snubbelben för mig själv. Att ge upp är min melodi. Jag har väldigt lätt för att börja, planera och styra upp. Detta gör jag kontrollerat och strukturerat. Säger att denna gången ska det iaf fungera. Denna gången ska jag fullfölja. Men så bryter jag till sist. Ger upp. Slutar. Det kan handla om en ny livsstil, skola eller som del av ett fotbollslag. Jag hatar det. Men jag är en quitter. Att bygga upp något och känna så starkt för det. Var glad, nöjd och upprymd. Det är då det kommer. Känslan av att inte vara värd det, att inte vara tillräcklig eller på något annat vis bli tvingad till att sluta.
Men sen är jag inte den som är den. Jag slutar aldrig att börja. Jag börjar om på nytt igen. Än mer kontrollerat och planerat. För jag vet ju vart jag vill. Men det känns lite mer motigt för varje försök. Som att starta i uppförsbacke. Detta i sin tur gör att jag ger upp lättare nästa gång. Viker mig. Säljer mig.
- MEN efter ett nytt fall kommer en ny start. Och det är den jag jobba på nu. Det är måndag och jag är redo för förändring! Så lycka till till mig!
Och så har jag snackat med underbaraste Malin! Och som alltid får hon en att komma i rätt balans. Finna hopp och pepp. Så nu jäklar i det ska det till förändringar! På bara några minuter har jag fått coachning värt hur mycket som helst. Lägg där till den sköna dialekt den här damen ligger inne med! Åh, tack för att du är du!
Love M.
Vart jag mig i världe...
Jag tar bilen. Smäller på nya skivan med the used på högsta. Gasar. Kör bort. Följer den krokiga vägen. Andas. Fäller tårar. Tankarna snurrar. En minnesbild som kan förstöra så mycket. Stannar vid favoritplatsen. Intill minneslunden. Sätter i lurarna. Skruvar upp adept, alesana och underoath. Går ut på bron. Stannar mitt över ån. Blickar ner i det svarta. Ser strömmarna mötas. Löv som faller. Andas. Försöker ta mig samman. Lyckas för en stund. Tittar på solen som sakta sjunker. Får upp minnesbilden igen. Ångesten väller över. Det som kan te sig så litet för andra är så enormt stort för mig. Det har förstört så mycket. Har inte läkt än. Står kvar länge. Börjar bli kall. Sväljer. Går tillbaka till bilen. Skruvar upp och kör tillbaka. Men det är inte över. Inte än.
M.
You felt the coldness...
Jag var visst för snabb med att ropa ut att mina sömnvanor äntligen hade blivit bra. Här ligger jag nu, klarvaken och trött på samma gång. Bara helt omöjligt att sova. Grubbel, grubbel. Varför ska man alltid ha som mest att tänka på under natten? Hade jag inte kunnat filosofera över allt detta under dagens alla långa timmar? Man kommer ju aldrig fram till några klokheter ändå. Men åh. Minuterna går så snabbt när jag inte kan somna. Klockan går liksom lite snabbare för att jag inte ska hinna med någon sömn alls till sist. Typiskt.
Men för att göra det bästa av det hela kollar jag över vilka nya jobb som lagts ut. Försöker göra upp en plan över hur jag ska kunna fixa mina kurser. Planerar morgondagens måltider. Och inte minst framtidens dejter. Japp, stort som smått. Allt för att locka fram de där små flimren av trötthet som brukar dyka upp på kvällskvisten. Nu har jag dessutom testat att skriva av mig lite. Nu kanske jag kan släppa grubblet och börja räkna söta små får istället..
Bääääääää.
Love M.
I need some sleep..
En dag kommer du till insikt. Vad du förlorat och vad du gått miste om. Det kan komma i små, små bitar. Men till sist kommer dagen då allt faller på sin plats - eller rättare sagt faller totalt isär. Den dagen är intensiv. Hård. Kall och speciellt äcklig. Det värsta är att vetskapen du vinner denna dag kan följa med framåt i tiden. I flera dagar. Veckor. År. Ja, du fattar. Effekten blir en tankesmörja som inte går att reda ut. Varken med tvång eller hopp. Det är svart på vitt. Men det gör inte det konkret. Enkelt att ta på. Nej, tvärtom. Plötsligt känns det flummigare och mer okontrollerat än någonsin. Du lägger ner tid på att få fram svaren på varför allt har blivit som det är. Vad du hade kunnat göra för att förändra det. Du funderar hur du är som människa nu. Ofta har du nog tappat greppet om vem du är vid den här tiden. Tappat greppet om det mesta. Du kan ju aldrig ha valt att trilla dit du är nu, eller? Sedan kommer önskan om att accepetera din situation som den blivit. Att det på något sätt var det ända rätta. Men innerst inne vet du att det är fel. Så katastrofalt fel. Men så kommer den där känslan om att acceptera tillbaka igen. Vad vet du egentligen?
Love M.
I'v been fooling myse...
Fuck this.
M.
When all is said and ...
Att aldrig gå in på djupet. Att aldrig bli engagerad. Att aldrig vara ärlig. Aldrig blotta sin själ. Allt är svart eller vitt. Ingenting däremellan får äga rum. Att det ska vara så lockande som möjligt. Inbjudande. Enkelt. Att göra allt för att fånga sin publik. Undvika sin egen väg. Följa John. Förbundna ögon. Undvika starka känslor. Bilden av något är det som har betydelse. Illusionen. Inte tanken. Inte viljan. Att slutet är bättre än början. Slutprodukten. Förpackningen. Omslagspappret. Att vända kinden till. Blunda. Hålla andan. Ta två steg framåt. Glömma. Att ta något för givet. Släppa taget om det som borde vara glömt. Sudda ut det ingen annan ska se. Höra. Veta. Falskhet. Smink. Att välja tystnad framför tal. Framför skrift. Att avvakta. Se på. Iaktta. Stänga av. Låta bli. Följa konsekvenserna. Sortera. Välja bort. Ta för sig. Anpassa sig. Förändring. Att behålla lugnet. Avsky för olikheter. Titta i spegeln. Rätta till. Fixa. Polera. Ikläda en roll. Uppvakta. Underhålla. Svälja.
Ytligheter.
Mardrömmar. Behöver jag säga mer? Åh, ge mig mina nätter tillbaka! NU!
Jag vill sova lika skönt som jag alltid lyckades med när jag var femton..
ZzzZ.
My deadly dreams.
"Forever, it's just an empty word that often drowns behind the illusions
Yet we always try to encourage our disbelieves with such a frailty word" - Adept
Kommer förhoppningsvis ett hyllningsinlägg till björk och lite cdonrapporter. Men fuck off sålänge, would ya?
M.
Fuck this morning.
Eller vinner jag på 50/50 lotten ikväll?!
Love M.
Breathe in breathe ou...
http://madlys.blogg.se/
Och min gamla egoblogg som jag iofs inte kan tycka är bra för fem öre, men den följer också samma mall, jag tröttnar efter ett par veckor. Grrao.
http://madly.blogg.se/
Well, får se om jag kan speeda upp det lite här i dagarna. Får ta up fotograferandet igen och bjuda på lite smaskigheter.. Häftigt värre...
Keep cool.
Love M.